Subaltern: Marx och Heidegger

Dagen efter hemkomsten från Köpenhamn, där jag fick lyssna på bland annat Hugo Chávez under ett stort möte med ALBA-ländernas ledare, och ytterligare en dag efter Subalterns releasefest, så skriver jag detta. Detta inlägg kommer inte att vara som ett referat, utan mer som lösa funderingar kring sammankomsten och föredraget om Marx och Heidegger.

Kommunismisverige hade inga förkunskaper om Heidegger innan mötet.

Ett 15-tal personer dök upp för att delta under tidskriften Subalterns releasefest för nya numret 3, 2009.

Loftet - Hedmanska gården. Mysigt och filosofiskt.

Genomgången av Heidegger var exemplarisk. Det är inte så lätt att under ett enda föredrag gå igenom en så svår tänkare. Föredraget började med att redogöra för intresset att förena Marx och Heidegger – två egentligen ganska olika tänkare (inte minst politiskt) – som bland annat kan härledas tillbaka till Marcuse, som under en tid var lärjunge till Heidegger.

I korthet kan man säga att Heidegger talade en hel del om varat. Människan befinner sig ständigt i realtion till varat, vilket också kan kallas till-varo eller Da-sein. Denna till-varo är för människan ett varande som är förteoretiskt, otänkt eller oreflekterat och som saknar ”objekt” för henne. Snarare finns enbart ting med mening; en hammare måste således snarare förstås som själva akten, ”hamrande”, än hammaren som ett objekt. Vi är ”inkastade” i en värld som är baserad på mening eller meningsfulla kontexter. Varat är ett ”adverb”: Hur någonting finns till. Varandet är hur vi är inkastade i en kontext. Detta är ett ontologiskt faktum: Tillvaron som ”inkastad” innebär inte att det skett en ”inkastning” rent temporärt eller som någonting i tiden. Det har inte hänt, utan är.

Samtidigt tenderar filosofin, menar Heidegger, att förstå världen som om den vore ett objekt, och ”varandet” tenderar att bli reducerat till en sorts ”substans”, en essens. Indelningen mellan subjekt och objekt innebär att människan alltid befinner sig i relation till någonting främmande. Detta innebär att vi inte längre relaterar till ting, människor och världen i termer av hur vi är som människor. Världen framstår istället som ”objektivt faktum”.

Det är ungefär här, i förståelsen av världen som ”objektivt faktum”, som de marxistiska läsningarna av Heidegger kommer in i bilden. Kostas Axelos kopplar samman ”den objektiva världen” med Marx’ ekonomikritik och alienationsförståelse. Världen reduceras till ”mått och värden”, och proletariatet som subjekt är en alienerad relation till vårt kapitalistiska samhälle. Alla underkastas en ”objektiv” ekonomisk rationalitet där världen uppfattas som abstrakt rikedom, samhällsskick, samhällsmaskineri. Karl Marx beskriver denna alienation som om världen och arbetsprodukten, ekonomin, vore objektiva fakta, någonting vi ju kan se dagligen under nyhetssändningarnas ekonomirapporter.

I Ekonomisk-filosofiska manuskript kan vi läsa om denna ”främmande makt”:

Varken gudarna eller naturen (eller ”objektiv ekonomi”!/kommunismisverige) utan blott människan själv kan vara denna främmande makt över andra människor./…/ t.o.m. behovet av frisk luft upphör för arbetaren att vara ett behov, och han drar sig tillbaka till sin jordhåla, som emellertid nu förpestats av civilisationens stinkande andedräkt och som han dväljes i på ett osäkrare sätt, eftersom han är beroende av en främmande makt och dagligen kan mista sin håla och bli utkastad om han inte betalar sin hyra..

I Grundrisse utvecklas en del tankar om alienationen i förhållande till den främmande makt som är ”ekonomin”. Här ligger fokus också på arbetet som en integrerad del av kapitalet (eller snarare det avyttrade, alienerade arbetet, lönarbetet). Idag tvingas alla (förutom enskilda förmögna och kapitalister) att ständigt stå i beredskap, att ständigt vara hetsigt och stressigt mobiliserade för vår funktion som arbetskraft, alltså alienerat arbete. Detta är extra tydligt idag, med tilltagande repression och tvångsmedel från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Soss etc.. Vi blir utförsäkrade från a-kassan och förvandlas återigen – eller snarare tydligare – till ett heideggerskt subjekt som står främmande för livet och dess meningsfullheter.

Det objektiverade arbete som krävs såväl för att bevara den allmänna substans i vilken hans arbetsförmåga existerar, alltså hans egen kropp, som för att modifiera denna allmänna substans så att den utvecklas till en särskild förmåga, är det i denna allmänna substans objektiverade arbetet. Detta motsvarar i allmänhet det kvantum värde, den summa pengar, som han får i utbytet./…/Han får visserligen pengar, men bara i pengarnas bestämning som mynt; d.v.s. bara som sig själv upphävande och flyktig förmedling. Vad han utbyter är alltså inte bytesvärdet, inte rikedomen, utan livsmedel, föremål för livsuppehället, tillfredsställelse av hans behov överhuvud, fysiska sociala o.s.v. Det är en bestämd ekvivalent i livsmedel, objektiverat arbete, utmätt enligt produktionskostnaderna för hans arbete. Vad han avyttrar är dispositionsrätten över arbetet./…/Från denna synpunkt kan alltså sägas, att utbytet mellan arbetare och kapital är arbetarens objekt..

Bokbord gjorde besökarna glada. Te, kaffe eller vin fanns för den som ville ha.

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det ”objektlösa” (och därmed ”subjektlösa”) tillstånd som Heidegger verkar beskriva som den verkliga eller egentliga tillvaron rätt förstådd, inte direkt kan överföras till Marx eller kommunismen. Visserligen kritiseras såväl kapitalismen som subjektivitet och objektivitet, men detta är inte detsamma som att kritisera subjektivism eller objektivitet i största allmänhet.

Inte desto mindre finns det en del förbindelselänkar som är intressanta: Alienationen som ”tilltagande subjektivering” i förhållande till en sorts ”tilltagande objektivering” hos Heidegger kan kanske översättas till ”tilltagande kapitalistisk subjektiviering” – alltså förfrämligande – i förhållande till ”tilltagande kapitalistisk objektivering” hos Marx?

PS. Apropå de avslutande diskussionerna kring föredraget måste jag betona att såväl förändrad inställning eller förändrat förhållningssätt (1) som förändringar genom handling (2) är nödvändigt för kommunismen och enskilda kommunister. Vi behöver både betona betydelsen av att förändra våra tankar eller oss själva, och betona betydelsen av att förändra ”samhälleliga strukturer”. Så vi kan mycket väl kravalla, kasta sten, ockupera, strejka och genomföra den kommunistiska revolutionen med Heidegger i ryggsäcken.. DS.