Kommunism i Sverige

Kommunismen som rörelse i Sverige under 2000-talet

Posts Tagged ‘kommunismen’

1 maj 2010!

Posted by kommunismisverige på april 21, 2010




Annonser

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Kollektivtrafik für alle!

Posted by kommunismisverige på april 6, 2010

För en avgiftsfri kollektivtrafik!

Till Kommunism i Sveriges stora glädje verkar det som om ett 100-tal anslagstavlor satts upp i busskurer runt om i Lund.

På små tavlor med nålar eller häftstift kan man sätta upp bussbiljetter som man som bussresenär använt och inte behöver längre. På så vis kan man dela med sig av sin restid. En del lundabor kan då få möjlighet att resa gratis.

Bra, eller hur? All kollektivtrafik bör vara gratis och betalas via skattesedeln snarare än genom orättvisa och dyra avgifter. Som planka.nu säger

Kollektivtrafiken ska vara gratis. Om den var helt skattefinansierad skulle det innebära att alla betalade progressivt efter sin egen betalkraft, och det skulle inte vara en platt skatt som nu.

..vi tycker att det ska betalas via skattesedeln så att det fördelas jämnt på inkomst.

De lappar som satts upp bredvid anslagstavlorna förklarar hur man går tillväga.

Lund har även tidigare uppmärksammat frågan om busspriser och behovet av gratis kollektivtrafik. Om detta informerar Lundabor mot nedskärningar och Progressive Photo.

Ytterligare två aspekter – bortsett ökad livskvalitet och ett mer jämlikt samhälle där alla kan röra sig obehindrat genom avgiftsfri kollektivtrafik – bör understrykas. Det finns en miljöaspekt. Som Johan Ehrenberg skriver:

Att få stöd för klimatpolitik genom att ropa på sänkt levnadsstandard är till exempel dömt att misslyckas. Vi måste i stället prata om ett bättre och rikare liv. Ett av de enklaste förslagen är att införa resefrihet.

Låt all kollektivtrafik bli fri i Sverige. Alla åker utan biljett på pendeltåg, bussar, spårvagnar, t-banor och så vidare.

Miljön vinner på att människor väljer tåg, buss eller spårbunden trafik snarare än bil.

Men det finns också en arbetsmiljöaspekt.  Som kamrat Kim Müller skriver

Min enkla lösning på denna arbetsmiljöfråga är att införa avgiftsfri kollektivtrafik, man slår flera flugor i samma smäll. Dels slipper man avgifterna (som bara blir högre och högre), dels slipper chaffisarna handskas med pengar, trafiken skulle också flyta bättre.

När chaffisarna slipper hantera pengar, så slipper man rån. Och när chaffisarna slipper hantera pengar, så slipper man hetsen av att ta betalt av resenärer. Det är bara att öppna alla dörrar och låta folk stiga på och stiga av som dom vill. Därmed behöver inte heller chaufförerna ”ta igen tid” som kan ha ”slösats bort” när resenärer letar efter pengar eller vill fylla på sina kort etc. Skönare för resenärerna, skönare för förarna, säkrare för alla.

När vi reser slagordet Kollektivtrafik für alle! så är det därför lika mycket för de duktiga och fantastiska chaufförerna inom kollektivtrafikens skull, som för resenärernas och allmänhetens skull. Alla vinner, bara dom snåla rika och svinaktiga politiker förlorar.

Avgiftsfri kollektivtrafik är med andra ord en så kallad ”win-win situation” :-).

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

<a href=”http://feedity.com/rss.aspx/…” title=”Subscribe to the RSS Feed”><img src=”rss-button.gif” align=”absmiddle” width=”68″ height=”25″ border=”0″ alt=”Subscribe RSS Feed” /></a>

http://feedity.com/rss.aspx/wordpress-com/UVNXWlVW

[Valid RSS]

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 Comments »

Serie från en ung kamrat i rörelsen

Posted by kommunismisverige på mars 30, 2010

Den här fina serien måste jag bara lägga upp. Läs och begrunda.

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Sektnytt, Anders_S skriver Gangsteruppgörelse i Södertälje?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver IF Metalls rädsla för konflikt svek medlemmarna, Hans Norebrink skriver Estnationellt trauma

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

Bilder från 8 mars i Lund

Posted by kommunismisverige på mars 10, 2010

Kommunism i Sverige rekommenderar alla läsare av bloggen att ta del av de fina bilderna från 8 mars som 8 marsbloggen fotograferat:

Här två bra exempel:

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år - kommunism

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år - kommunism

Det hölls två väldigt bra tal av bland andra den kommunistiska och klasskampsinriktade gruppen Första Linjen, som betraktar sig som en till Revolutionära Fronten närstående organisation. RF är i sin tur – anser Kommunism i Sverige –  en mycket seriös och fin organisation som framförallt gör mycket bra praktiska saker. För kommunister står naturligtvis alltid praktiken i förgrunden – en organisation eller ett parti bör i första hand dömmas itufrån vad den/det faktiskt gör.

Olyckligtvis var undertecknad sjuk, och kunde inte anteckna de taal som hölls. Men jag har hört att de var synnerligen mäktiga och värda respekt och beundran från kommunister och feminister.

Annars kan vi rekommendera Inga pigor åt överklassen, En socialistisk kvinnokamp, Sex utan solidaritet och 8 mars – Socialismens dag!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Leve landsbygdens uppror i Indien! Stoppa ”Operation Green Hunt”! Naxalbari Zindabad!

Posted by kommunismisverige på februari 8, 2010

En massiv mediaskugga vilar över Sverige. Samtidigt som en fruktansvärd och mycket omfattande militär offensiv riktas mot de allra mest utblottade och förtryckta befolkningsskikten i Indien – fattigbönder, lantarbetare, kastlösa och stamfolk – så rapporteras väldigt lite om denna repression i svensk mainstream-media.

Så många som 100 000 regeringstrogna trupper, militärer och paramilitärer, är enligt vissa rapporter engagerade i ”Operation Green Hunt”, namnet som den reaktionära staten Indien har givit sitt  anti-proletära våld.

SVD nämner efter lång tid upproret, och får sägas vara ett undantag.

Protester i solidaritet med upproret har ägt rum i Sverige, vilket är positivt. Dock alldeles för liten uppslutning.

I Indien anordans en tre dagars lång ”bandh”.

Leve landsbygdens uppror! Naxalbari Zindabad!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , | Leave a Comment »

Subaltern: Marx och Heidegger

Posted by kommunismisverige på december 18, 2009

Dagen efter hemkomsten från Köpenhamn, där jag fick lyssna på bland annat Hugo Chávez under ett stort möte med ALBA-ländernas ledare, och ytterligare en dag efter Subalterns releasefest, så skriver jag detta. Detta inlägg kommer inte att vara som ett referat, utan mer som lösa funderingar kring sammankomsten och föredraget om Marx och Heidegger.

Kommunismisverige hade inga förkunskaper om Heidegger innan mötet.

Ett 15-tal personer dök upp för att delta under tidskriften Subalterns releasefest för nya numret 3, 2009.

Loftet - Hedmanska gården. Mysigt och filosofiskt.

Loftet - Hedmanska gården. Mysigt och filosofiskt.

Genomgången av Heidegger var exemplarisk. Det är inte så lätt att under ett enda föredrag gå igenom en så svår tänkare. Föredraget började med att redogöra för intresset att förena Marx och Heidegger – två egentligen ganska olika tänkare (inte minst politiskt) – som bland annat kan härledas tillbaka till Marcuse, som under en tid var lärjunge till Heidegger.

I korthet kan man säga att Heidegger talade en hel del om varat. Människan befinner sig ständigt i realtion till varat, vilket också kan kallas till-varo eller Da-sein. Denna till-varo är för människan ett varande som är förteoretiskt, otänkt eller oreflekterat och som saknar ”objekt” för henne. Snarare finns enbart ting med mening; en hammare måste således snarare förstås som själva akten, ”hamrande”, än hammaren som ett objekt. Vi är ”inkastade” i en värld som är baserad på mening eller meningsfulla kontexter. Varat är ett ”adverb”: Hur någonting finns till. Varandet är hur vi är inkastade i en kontext. Detta är ett ontologiskt faktum: Tillvaron som ”inkastad” innebär inte att det skett en ”inkastning” rent temporärt eller som någonting i tiden. Det har inte hänt, utan är.

Samtidigt tenderar filosofin, menar Heidegger, att förstå världen som om den vore ett objekt, och ”varandet” tenderar att bli reducerat till en sorts ”substans”, en essens. Indelningen mellan subjekt och objekt innebär att människan alltid befinner sig i relation till någonting främmande. Detta innebär att vi inte längre relaterar till ting, människor och världen i termer av hur vi är som människor. Världen framstår istället som ”objektivt faktum”.

Det är ungefär här, i förståelsen av världen som ”objektivt faktum”, som de marxistiska läsningarna av Heidegger kommer in i bilden. Kostas Axelos kopplar samman ”den objektiva världen” med Marx’ ekonomikritik och alienationsförståelse. Världen reduceras till ”mått och värden”, och proletariatet som subjekt är en alienerad relation till vårt kapitalistiska samhälle. Alla underkastas en ”objektiv” ekonomisk rationalitet där världen uppfattas som abstrakt rikedom, samhällsskick, samhällsmaskineri. Karl Marx beskriver denna alienation som om världen och arbetsprodukten, ekonomin, vore objektiva fakta, någonting vi ju kan se dagligen under nyhetssändningarnas ekonomirapporter.

I Ekonomisk-filosofiska manuskript kan vi läsa om denna ”främmande makt”:

Varken gudarna eller naturen (eller ”objektiv ekonomi”!/kommunismisverige) utan blott människan själv kan vara denna främmande makt över andra människor./…/ t.o.m. behovet av frisk luft upphör för arbetaren att vara ett behov, och han drar sig tillbaka till sin jordhåla, som emellertid nu förpestats av civilisationens stinkande andedräkt och som han dväljes i på ett osäkrare sätt, eftersom han är beroende av en främmande makt och dagligen kan mista sin håla och bli utkastad om han inte betalar sin hyra..

Föredraget om Marx och Heidegger var tidvis klurigt! Men också pedagogiskt.

I Grundrisse utvecklas en del tankar om alienationen i förhållande till den främmande makt som är ”ekonomin”. Här ligger fokus också på arbetet som en integrerad del av kapitalet (eller snarare det avyttrade, alienerade arbetet, lönarbetet). Idag tvingas alla (förutom enskilda förmögna och kapitalister) att ständigt stå i beredskap, att ständigt vara hetsigt och stressigt mobiliserade för vår funktion som arbetskraft, alltså alienerat arbete. Detta är extra tydligt idag, med tilltagande repression och tvångsmedel från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Soss etc.. Vi blir utförsäkrade från a-kassan och förvandlas återigen – eller snarare tydligare – till ett heideggerskt subjekt som står främmande för livet och dess meningsfullheter.

Det objektiverade arbete som krävs såväl för att bevara den allmänna substans i vilken hans arbetsförmåga existerar, alltså hans egen kropp, som för att modifiera denna allmänna substans så att den utvecklas till en särskild förmåga, är det i denna allmänna substans objektiverade arbetet. Detta motsvarar i allmänhet det kvantum värde, den summa pengar, som han får i utbytet./…/Han får visserligen pengar, men bara i pengarnas bestämning som mynt; d.v.s. bara som sig själv upphävande och flyktig förmedling. Vad han utbyter är alltså inte bytesvärdet, inte rikedomen, utan livsmedel, föremål för livsuppehället, tillfredsställelse av hans behov överhuvud, fysiska sociala o.s.v. Det är en bestämd ekvivalent i livsmedel, objektiverat arbete, utmätt enligt produktionskostnaderna för hans arbete. Vad han avyttrar är dispositionsrätten över arbetet./…/Från denna synpunkt kan alltså sägas, att utbytet mellan arbetare och kapital är arbetarens objekt..

Bokbord gjorde besökarna glada. Te, kaffe eller vin fanns för den som ville ha.

Bokbord gjorde besökarna glada. Te, kaffe eller vin fanns för den som ville ha.

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det ”objektlösa” (och därmed ”subjektlösa”) tillstånd som Heidegger verkar beskriva som den verkliga eller egentliga tillvaron rätt förstådd, inte direkt kan överföras till Marx eller kommunismen. Visserligen kritiseras såväl kapitalismen som subjektivitet och objektivitet, men detta är inte detsamma som att kritisera subjektivism eller objektivitet i största allmänhet.

Inte desto mindre finns det en del förbindelselänkar som är intressanta: Alienationen som ”tilltagande subjektivering” i förhållande till en sorts ”tilltagande objektivering” hos Heidegger kan kanske översättas till ”tilltagande kapitalistisk subjektiviering” – alltså förfrämligande – i förhållande till ”tilltagande kapitalistisk objektivering” hos Marx?

PS. Apropå de avslutande diskussionerna kring föredraget måste jag betona att såväl förändrad inställning eller förändrat förhållningssätt (1) som förändringar genom handling (2) är nödvändigt för kommunismen och enskilda kommunister. Vi behöver både betona betydelsen av att förändra våra tankar eller oss själva, och betona betydelsen av att förändra ”samhälleliga strukturer”. Så vi kan mycket väl kravalla, kasta sten, ockupera, strejka och genomföra den kommunistiska revolutionen med Heidegger i ryggsäcken.. DS.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , | 1 Comment »

Socialistiska dagar i Lund: Bilder från stadsvandringen

Posted by kommunismisverige på december 1, 2009

När kommunismisverige var ute på gatorna 30 november så var åtminstone Antifascistiska boulevarden och Kvarter 165 kvar. Kanske är också resten av gatorna kvar?

Om den uppskattade stadsvandringen – då vi passade på att byta namn på några gator – har såväl Salka som Röda Lund skrivit.

Tack till Progressive Photo för de fina bilderna.

Bangatan - Antifascistiska Boulevarden

Bredgatan - Kvarter 165

Stora Södergatan - Upploppsstråket

Kiliansgatan - Wapitigatan

Den moderata stiftelsen fortsätter låta huset stå tomt..

Östra Vallgatan - Blekingegade

PS. Tack till alla som delade flygblad på botulfsplatsen tidigare under dagen. Kylan blev till en riktig kaderskolning! DS.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments »

Socialistiska dagar i Lund: Italiens autonoma kommunister

Posted by kommunismisverige på november 27, 2009

Nedan redogör jag för en föreläsning som ägde rum i Lund, på Smålands nation, 2009-11-26. Mina reflektioner avspeglar naturligtvis vad jag själv snappade upp under föredraget, och en del återgivningar av det som sades behöver nödvändigtvis inte överensstämma med andra personers minnen. Kommentera gärna min text! Observera också att jag enbart har redogjort för föredragets första del – den historiska genomgången av operaismen – och inte den andra delen som handlade om sociala center, Centri Sociali [Autogestiti], i dagens Italien.

/kommunismisverige

Mellan 40 och 45 personer dök upp för att lyssna på Mathias Wågs föreläsning om de autonomas verksamheter och teorier i gårdagens och dagens Italien. En tidig kontakt med den italienska rörelsen var relationer som upprättades mellan SAM – Stockholms Autonoma Marxister – och Leoncavallo, ett socialt center (eller ett självstyrande socialt centrum, Centro Sociale Autogestito) i Milano.

Föreläsaren betonade att Leoncavallo var en intressant upptäckt: Här fanns en radikal rörelse som till viss del särskilde sig från svenska och tyska erfarenheter: De autonoma här var i lika stor utsträckning pensionärer och äldre kamrater, som yngre människor. I delar av Europa har de autonoma annars oftast betecknats som en sorts ”ungdomsrörelse”.

Autonomismen i Italien sträcker sig tillbaka till åtminstone 60-talet. Från en början rörde det sig om tankar bland intellektuella, studenter på universiteten. Frågan man ställde sig var bland annat varför arbetarna i landet blev allt mer ointresserade av att organisera sig fackligt. Detta var i skölvattnet av ”den historiska kompromissen” (il compromesso storico) som innebar att kommunisterna allierade sig med kristdemokratin. I syfte att uttrycka en sorts ”allmän vilja” eller ”folket” så kompromissade PCI – kommunistpartiet – bort arbetarviljan. En politik av åtstramning där PCI bejakade privata företag och marknadsekonomi, samtidigt som man manade till försiktighet och återhållsamhet i lönekrav, resulterade i att de fackföreningar som kommunistpartiet hade inflytande över förlorade många medlemmar.

Varför organiserar sig arbetare således inte i facket?

Finns det kamper utanför facket?

Genom att ta sig till bilfabriker och analysera arbetarnas vardag och organisering, till exempel genom så kallade ”militanta undersökningar” eller självundersökningar, så kunde de radikala universitetsstudenterna konstatera att det fanns ett flertal kampformer som bedrevs av arbetarna utanför facket. Kamper som tidigare varit ”osynliga” eller inte uppmärksammats av partier eller fackföreningar. Dessutom kunde de konstatera att de korrumperade och kompromissande facken hade skapat en situation där arbetarna separerades från varandra.

Bland annat var löneskillnaderna stora – utan att arbetarna själva var medvetna om de omfattande glappen dem emellan – samtidigt som de konkreta arbetsuppgifterna kunde vara desamma.

Facken åstadkom alltså dels lönesegregering och olika lön för lika arbete, dels ett kompromissande med stat och kapital som innebar att all militans bland arbetarna ignorerades eller trycktes undan.

Det var alltså inte så konstigt att arbetarrörelsen var en rörelse utanför, bortom och mot fackföreningarna. Det var inte heller så konstigt att arbetarna inte var så intresserade av PCI – den historiska kompromissens fanbärare.

I sina undersökningar av arbetarkollektiven så kunde studenterna se att det fanns en rörelse som var autonom – alltså självständig – i förhållande till de tidigare organisationsstrukturerna parti och fackförening. Denna rörelse hade tidigare varit ”ointressant”, vilket berodde både på praxis och teori hos den dominerande eller ”officiella” arbetarrörelsen.

Studenterna och arbetarna korsbefruktade varandra: De arbetsplatsundersökningar som studenterna genomförde vidarebefodrades till arbetarna själva. Varje dag stod radikala studenter utanför fabriksportarna och delade ut flygblad som behandlade det nuvarande läget, förändringar och poltiska frågor som rörde arbetsplatsen. Med denna data och propaganda till hands kunde arbetarna agera, vilket i sin tur föranledde nya situationer för studenterna att studera. En del studenter förfärades samtidigt av den bortomfackliga militansen som innefattade såväl fabriksockupationer som arbetarkravaller.

Andra studenter blev tvärtom entusiasmerade och såg ett behov av att gräva djupare i frågan om ”den autonoma rörelsen”.

Denna rörelse – i Italien vanligen benämnd ”operaism” (bokst. ”arbetarism”, inte att förväxla med det pejorativa uttrycket ”ouvrierism” som språkligt betyder samma sak, men som innehållsmässsigt snarare syftar på snävt fokus på, och romantisering kring, kroppsarbetare) – var uttryck för ett subjekt – en samling arbetare i aktion – som varit ”dolda” i officiell och socialdemokratisk (”kommunistisk”) arbetarrörelse.

Fokus på subjektet, arbetarna själva, blev startskottet för en nyläsning av Marx och kommunismens klassiker. Den gamla arbetarrörelsen hade fokuserat alltför mycket enbart på kapitalet, de så kallade ”objektiva faktorerna”, medan dagens situation visade att rörelsen krävde större fokus på organisering. Faktum var ju: Arbetarna handlade inte enligt förväntad och dominerande ”vänster”-teori.

Visst fanns det kunskaper om kapitalet. Eller ”det konstanta kaptialet”. Men förståelsen över arbetarna och deras organisering, ”det variabla kapitalet”, var klart bristfällig.

I sin nyläsning av Marx upptäckte operaisterna eller de autonoma att formen för organisering var helt beroende av historiskt specifika förhållanden. En förändrad klassammansättning, en förändrad kapitalism, krävde också förändrad organisering.

Fokus på organisering, eller varför organisering förändras över tid och situation och är samhälleligt specifik, var dessutom en orsak till att Lenin lästes. Medan Marx på många sätt belyst kapitalets mer övergripande och allmäna funktionssätt, så hade han inte alltid så mycket att säga om arbetarorganiseringen. Här var Lenin mer användbar. I läsningen av Vad bör göras så kunde operaisterna instämma: ”Ja, indelningen av kamper i ekonomiska respektive politiska dito kan säkert stämma. Men de stämmer och stämde i Ryssland. Indelningen är inte applicerbar på vår specifika situation, i ”imperialismens centrum”. I Rysslans var ett fåtal industriarbetare aktiva i ett hav av bönder och landsbygd, här är industriarbetarnas intressen snarare likställda med hela arbetarklassens och proletariatets intressen.”

Följaktligen kunde man se att Lenin – organisationsteoretikern – överfört Marx – författaren till Kapitalet – till Ryssland. Kommunismen kom till det agrara. Nu hade tiden kommit för att genomföra ännu en ”transponering”. Nu var det dags att anpassa Lenin till den mest avancerade kapitalismen, precis som man tidigare anpassat Marx till Ryssland.

Resultatet blev en text med det symboliska namnet ”Lenin i England”. Indelningen i ”ekonomiska” och ”politiska” kamper blev överflyglad: I fabrikernas Italien var de kamper som bedrevs ”omedelbart politiska”.

Borta var tiden, tänkte operaisterna, när kommunisterna fokuserade på kapitalismens ”svagaste länkar”, kapitalismens periferi, eller ”det globala syd”. Nu är det här, under den allra mest utvecklade kapitalismens förhållanden, som de viktgaste kamperna bedrivs.

Genom sina analyser av den kämpande arbetarklassen bland industriarbetarna så gjorde operaisterna ännu en upptäckt: Det som Karl Marx och Friedrich Engels betecknat Det Kommunistiska Partiet – som i Det Kommunistiska Partiets Manifest – är primärt och främst en benämning som syftar på massavantgardet, arbetarna kollektivt kämpande som en klass för sig. Partibegreppet handlar alltså mindre om ”formell” organisering med en grupp som kallar sig ”parti” med stadgar och partiprogram, och mer om arbetarklassens konkreta undergrävande av systemet. Istället för en liten grupp av intellektuella blir kommunistpartiet – i dess operaistiska tappning – en term för att beskriva subjektet, de mest avancerade arbetarkamperna i en enhet.

Rörelsen i fabrikerna fanns samtidigt även i kvarteren, i förorten, i arbetarstadsdelarna. Här bedrevs även andra former av kamper, såsom självreduktion. Detta innebar – och innebär även idag – att de boende själva sänker hyran eller snattar livsmedel. Som kollektiv höjer man på så sätt reallönen, och man ifrågasätter samtidigt ”privat äganderätt” och det samhälle som styrs av värdet, mervärdet och mervärdets realisering. Självreduktionen är alltså också ett praktiskt och medvetandemässigt ifrågasättande av kapitalismen.

Operaisterna och de kämpande kollektiv som skapades i kvarter och på arbetsplatser hamnade så småningom i konflikt med PCI, vilket även tog sig våldsamma uttryck.

Under 70-talet skedde även en militarisering av klasskampen. När arbetare hade uppnått många framsteg och reella ”baser” i bland annat bostadsområden, så blev naturligt nog även repressionen från överheten påtaglig.

Resultatet blev till slut, tyvärr, att rörelsen försvagades.

Enligt operaismens och de sociala centrens veteraner var detta delvis självförvållat: Det stora misstaget, menar man, var att försöka flytta de framgångsrika kamperna i förorten och arbetarkvarteren in till stadens centra. Men i städernas centrum var anhängarna av systemet och kapitalismens våldsapparat alltför starka. Steget från förorten till centrum var alltså förhastat och för tidigt. Konfrontationerna och våldsaktionerna trappades upp från både kommunisters/operaisters sida och från statens/kapitalets sida. Eftersom rörelsen ännu var för svag för att för att konfrontera fienden ”head on” – i en slutlig strid om makten – så blev den massiva repressionens reesultat oundvikligen ett stort bakslag.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , | 3 Comments »

 
%d bloggare gillar detta: