Kommunism i Sverige

Kommunismen som rörelse i Sverige under 2000-talet

Skåne MÅSTE INTE spara!

Posted by kommunismisverige på mars 10, 2010

Det finns en ständigt återkommande myt i samhällsdebatten som gör gällande att ”vi måste spara”.

Faktum är dock att det redan sparats så otroligt mycket genom nyliberal nedskärningspolitik de senaste årtiondena, att det tvärtom finns ett stort offentligt överskott, alltså en ren förmögenhet av 100-tals miljarder kronor som inte används.

Som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren påpekade i tidningen ETC:

Anders Borg är den absolut rikaste finansminister Sverige någonsin haft. Han förfogar över ett överskott som ingen varit i närheten av.
Den offentliga sektorn kommer nästa år ha samlat på sig ett överskott som inte används på hela 629 miljarder!

Överskottet har förvisso minskat sedat artikeln skrevs, framförallt på grund av att den borgerliga alliansen satsat på skattesänkningar istället för välfärd. Men likväl finns 100-tals miljarder kronor från statens sida att sätta sprätt på.

Det är rentav ynkligt att behöva läsa om besparingar på USiL och UMAS – idag SUS – på nästan en halv miljard kronor! Alla som någon gång arbetat inom den här verksamheten vet att den redan idag, och sedan länge, går på knäna. Att spara ytterligare är en skymf, en spottloska rakt i ansiktet på de anställda.

Dessutom är det löjeväckande att ansvariga beslutsfattare, om det så är politiker eller sjukhuschefer, talar om ”det bekymmersamma läget”. Vadå ”bekymmersamt?! Det är ni själva som har valt att skära ned på verksmaheten. Det är inte precis någon som tvingar er att agera värsta sorters nyliberaler i moderat eller socialdemokratisk täckmantel. Ni behöver inte skära ner, och ni behöver inte lägga ut diverse uppgifter som städning eller matlagning på entreprenad. Det enda ni gör är att försämra för de anställda hela tiden.

Låt oss återgå till de 629 miljarder kronorna. Och låt oss dessutom, till denna redan stora förmögenhet, lägga alla pengar som delats ut i form av aktieutdelningar (pengar som alltså inte återinvesteras i verksamheten eller liknande, pengar som tvärtom går rakt ner i fickorna på aktieägarna utan att göra någon som helst nytta). År 2008 var utdelningarna till aktieägare ungefär 147 miljarder kronor.

Sammantaget har vi alltså över 700 miljarder kronor som staten skulle kunna öronmärka till kommuner och landsting.

Det är alltså enbart ren och skär bullshit när politiker snackar om att vi ”måste” spara och skära ner på offentlig sektor. Det är helt och hållet deras val att göra så, dom ska inte få pådyvla folk i gemen någon sorts medvetande om att ”vi väljer tillsammans på grund av besvärlig ekonomi”. Politikerna spelar alltid en massa spel och tar till alla möjliga sorters knep för att få lov att slakta välfärden och spotta LO-kollektivet i ansiktet.

Politikerna säger ju också alltid att det är svårt att satsa på välfärden, oavsett om det är sossar eller moderater som styr. Se bara på Norge: De har stora oljeinkomster vars överskott inte används med hänvisning till att den kapitalistiska ekonomin då skulle bli ”överhettad” och att landet skulle drabbas av inflation. Det är samma argument som överheten använder när vi vill höja våra löner.

Och när det inte, enligt politikerna eller rent faktiskt, finns pengar så säger dom att ”vi måste spara för att i framtiden kunna ha pengar”. Men då, om vi eventuellt får stora eller små överskott, så kan vi alltså inte använda pengarna eftersom ekonomin blir ”överhettad”. Inser ni hur mycket politikerna lurar oss med sitt falska snack om ”välfärd”?! Hela bunten, med några få undantag på yttersta vänsterkanten, till vänster om Vänsterpartiet, är slavar under kapitalet och de planerar uppenbarligen inte att ändra på den saken.

Hur många människor vill dom offra? Hur många sjuksköterskor, undersköterskor, städare, vaktmästare och kökskor ska slita ut sig för alltid innan dom där uppe säger ”stopp”? Sanningen är att dom där uppe aldrig kommer säga ”stopp”. De kommer tvärtom fortsätta tills hela mänskligheten går under. Det låter kanske överdrivet, men tro på mig när jag säger att så fungerar kapitalismen.

Hursomhelst: Vad skulle 700 miljarder kronor kunna betyda rent konkret? Om hälften av pengarna tilldelades landets 20 landsting hade varje landsting, inklusive Region Skåne, kunnat röra sig med 17, 5 miljarder extra. Utöver skatteinkomsterna från regionens medborgare idag, givetvis.

På samma sätt skulle Lunds kommun – om alla 290 kommuner i Sverige delade lika på resterande 350 miljarder kronor – kunna röra sig med ett tillskott till nuvarande inkomster med 1,2 miljarder kronor.

För att sätta dessa siffror i lite perspektiv kan man jämföra med hela Region Skånes totala personalkostnader som kostade 9,7 miljarder kronor år 2007. Man hade alltså lätt kunnat fördubbla personalen i hela Region Skåne och ändå ha massvis med pengar över! 

* Satsa på skola, vård och omsorg!

* Låt nedskärningens politiker – oavsett partitillhörighet – skämmas inför folket!

* Länge leve kommunismen, den universella välfärdens uttryck!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , | 2 Comments »

Bilder från 8 mars i Lund

Posted by kommunismisverige på mars 10, 2010

Kommunism i Sverige rekommenderar alla läsare av bloggen att ta del av de fina bilderna från 8 mars som 8 marsbloggen fotograferat:

Här två bra exempel:

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år - kommunism

8 mars i Lund 2010 - Internationella kvinnodagen 100 år - kommunism

Det hölls två väldigt bra tal av bland andra den kommunistiska och klasskampsinriktade gruppen Första Linjen, som betraktar sig som en till Revolutionära Fronten närstående organisation. RF är i sin tur – anser Kommunism i Sverige –  en mycket seriös och fin organisation som framförallt gör mycket bra praktiska saker. För kommunister står naturligtvis alltid praktiken i förgrunden – en organisation eller ett parti bör i första hand dömmas itufrån vad den/det faktiskt gör.

Olyckligtvis var undertecknad sjuk, och kunde inte anteckna de taal som hölls. Men jag har hört att de var synnerligen mäktiga och värda respekt och beundran från kommunister och feminister.

Annars kan vi rekommendera Inga pigor åt överklassen, En socialistisk kvinnokamp, Sex utan solidaritet och 8 mars – Socialismens dag!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Samförstånd bland kapitalismens partier

Posted by kommunismisverige på februari 24, 2010

Posted in Uncategorized | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Leve landsbygdens uppror i Indien! Stoppa ”Operation Green Hunt”! Naxalbari Zindabad!

Posted by kommunismisverige på februari 8, 2010

En massiv mediaskugga vilar över Sverige. Samtidigt som en fruktansvärd och mycket omfattande militär offensiv riktas mot de allra mest utblottade och förtryckta befolkningsskikten i Indien – fattigbönder, lantarbetare, kastlösa och stamfolk – så rapporteras väldigt lite om denna repression i svensk mainstream-media.

Så många som 100 000 regeringstrogna trupper, militärer och paramilitärer, är enligt vissa rapporter engagerade i ”Operation Green Hunt”, namnet som den reaktionära staten Indien har givit sitt  anti-proletära våld.

SVD nämner efter lång tid upproret, och får sägas vara ett undantag.

Protester i solidaritet med upproret har ägt rum i Sverige, vilket är positivt. Dock alldeles för liten uppslutning.

I Indien anordans en tre dagars lång ”bandh”.

Leve landsbygdens uppror! Naxalbari Zindabad!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , | Leave a Comment »

Subaltern: Marx och Heidegger

Posted by kommunismisverige på december 18, 2009

Dagen efter hemkomsten från Köpenhamn, där jag fick lyssna på bland annat Hugo Chávez under ett stort möte med ALBA-ländernas ledare, och ytterligare en dag efter Subalterns releasefest, så skriver jag detta. Detta inlägg kommer inte att vara som ett referat, utan mer som lösa funderingar kring sammankomsten och föredraget om Marx och Heidegger.

Kommunismisverige hade inga förkunskaper om Heidegger innan mötet.

Ett 15-tal personer dök upp för att delta under tidskriften Subalterns releasefest för nya numret 3, 2009.

Loftet - Hedmanska gården. Mysigt och filosofiskt.

Loftet - Hedmanska gården. Mysigt och filosofiskt.

Genomgången av Heidegger var exemplarisk. Det är inte så lätt att under ett enda föredrag gå igenom en så svår tänkare. Föredraget började med att redogöra för intresset att förena Marx och Heidegger – två egentligen ganska olika tänkare (inte minst politiskt) – som bland annat kan härledas tillbaka till Marcuse, som under en tid var lärjunge till Heidegger.

I korthet kan man säga att Heidegger talade en hel del om varat. Människan befinner sig ständigt i realtion till varat, vilket också kan kallas till-varo eller Da-sein. Denna till-varo är för människan ett varande som är förteoretiskt, otänkt eller oreflekterat och som saknar ”objekt” för henne. Snarare finns enbart ting med mening; en hammare måste således snarare förstås som själva akten, ”hamrande”, än hammaren som ett objekt. Vi är ”inkastade” i en värld som är baserad på mening eller meningsfulla kontexter. Varat är ett ”adverb”: Hur någonting finns till. Varandet är hur vi är inkastade i en kontext. Detta är ett ontologiskt faktum: Tillvaron som ”inkastad” innebär inte att det skett en ”inkastning” rent temporärt eller som någonting i tiden. Det har inte hänt, utan är.

Samtidigt tenderar filosofin, menar Heidegger, att förstå världen som om den vore ett objekt, och ”varandet” tenderar att bli reducerat till en sorts ”substans”, en essens. Indelningen mellan subjekt och objekt innebär att människan alltid befinner sig i relation till någonting främmande. Detta innebär att vi inte längre relaterar till ting, människor och världen i termer av hur vi är som människor. Världen framstår istället som ”objektivt faktum”.

Det är ungefär här, i förståelsen av världen som ”objektivt faktum”, som de marxistiska läsningarna av Heidegger kommer in i bilden. Kostas Axelos kopplar samman ”den objektiva världen” med Marx’ ekonomikritik och alienationsförståelse. Världen reduceras till ”mått och värden”, och proletariatet som subjekt är en alienerad relation till vårt kapitalistiska samhälle. Alla underkastas en ”objektiv” ekonomisk rationalitet där världen uppfattas som abstrakt rikedom, samhällsskick, samhällsmaskineri. Karl Marx beskriver denna alienation som om världen och arbetsprodukten, ekonomin, vore objektiva fakta, någonting vi ju kan se dagligen under nyhetssändningarnas ekonomirapporter.

I Ekonomisk-filosofiska manuskript kan vi läsa om denna ”främmande makt”:

Varken gudarna eller naturen (eller ”objektiv ekonomi”!/kommunismisverige) utan blott människan själv kan vara denna främmande makt över andra människor./…/ t.o.m. behovet av frisk luft upphör för arbetaren att vara ett behov, och han drar sig tillbaka till sin jordhåla, som emellertid nu förpestats av civilisationens stinkande andedräkt och som han dväljes i på ett osäkrare sätt, eftersom han är beroende av en främmande makt och dagligen kan mista sin håla och bli utkastad om han inte betalar sin hyra..

Föredraget om Marx och Heidegger var tidvis klurigt! Men också pedagogiskt.

I Grundrisse utvecklas en del tankar om alienationen i förhållande till den främmande makt som är ”ekonomin”. Här ligger fokus också på arbetet som en integrerad del av kapitalet (eller snarare det avyttrade, alienerade arbetet, lönarbetet). Idag tvingas alla (förutom enskilda förmögna och kapitalister) att ständigt stå i beredskap, att ständigt vara hetsigt och stressigt mobiliserade för vår funktion som arbetskraft, alltså alienerat arbete. Detta är extra tydligt idag, med tilltagande repression och tvångsmedel från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Soss etc.. Vi blir utförsäkrade från a-kassan och förvandlas återigen – eller snarare tydligare – till ett heideggerskt subjekt som står främmande för livet och dess meningsfullheter.

Det objektiverade arbete som krävs såväl för att bevara den allmänna substans i vilken hans arbetsförmåga existerar, alltså hans egen kropp, som för att modifiera denna allmänna substans så att den utvecklas till en särskild förmåga, är det i denna allmänna substans objektiverade arbetet. Detta motsvarar i allmänhet det kvantum värde, den summa pengar, som han får i utbytet./…/Han får visserligen pengar, men bara i pengarnas bestämning som mynt; d.v.s. bara som sig själv upphävande och flyktig förmedling. Vad han utbyter är alltså inte bytesvärdet, inte rikedomen, utan livsmedel, föremål för livsuppehället, tillfredsställelse av hans behov överhuvud, fysiska sociala o.s.v. Det är en bestämd ekvivalent i livsmedel, objektiverat arbete, utmätt enligt produktionskostnaderna för hans arbete. Vad han avyttrar är dispositionsrätten över arbetet./…/Från denna synpunkt kan alltså sägas, att utbytet mellan arbetare och kapital är arbetarens objekt..

Bokbord gjorde besökarna glada. Te, kaffe eller vin fanns för den som ville ha.

Bokbord gjorde besökarna glada. Te, kaffe eller vin fanns för den som ville ha.

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det ”objektlösa” (och därmed ”subjektlösa”) tillstånd som Heidegger verkar beskriva som den verkliga eller egentliga tillvaron rätt förstådd, inte direkt kan överföras till Marx eller kommunismen. Visserligen kritiseras såväl kapitalismen som subjektivitet och objektivitet, men detta är inte detsamma som att kritisera subjektivism eller objektivitet i största allmänhet.

Inte desto mindre finns det en del förbindelselänkar som är intressanta: Alienationen som ”tilltagande subjektivering” i förhållande till en sorts ”tilltagande objektivering” hos Heidegger kan kanske översättas till ”tilltagande kapitalistisk subjektiviering” – alltså förfrämligande – i förhållande till ”tilltagande kapitalistisk objektivering” hos Marx?

PS. Apropå de avslutande diskussionerna kring föredraget måste jag betona att såväl förändrad inställning eller förändrat förhållningssätt (1) som förändringar genom handling (2) är nödvändigt för kommunismen och enskilda kommunister. Vi behöver både betona betydelsen av att förändra våra tankar eller oss själva, och betona betydelsen av att förändra ”samhälleliga strukturer”. Så vi kan mycket väl kravalla, kasta sten, ockupera, strejka och genomföra den kommunistiska revolutionen med Heidegger i ryggsäcken.. DS.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , | 1 Comment »

Socialistiska dagar i Lund: Bilder från stadsvandringen

Posted by kommunismisverige på december 1, 2009

När kommunismisverige var ute på gatorna 30 november så var åtminstone Antifascistiska boulevarden och Kvarter 165 kvar. Kanske är också resten av gatorna kvar?

Om den uppskattade stadsvandringen – då vi passade på att byta namn på några gator – har såväl Salka som Röda Lund skrivit.

Tack till Progressive Photo för de fina bilderna.

Bangatan - Antifascistiska Boulevarden

Bredgatan - Kvarter 165

Stora Södergatan - Upploppsstråket

Kiliansgatan - Wapitigatan

Den moderata stiftelsen fortsätter låta huset stå tomt..

Östra Vallgatan - Blekingegade

PS. Tack till alla som delade flygblad på botulfsplatsen tidigare under dagen. Kylan blev till en riktig kaderskolning! DS.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 Comments »

Socialistiska dagar i Lund: Italiens autonoma kommunister

Posted by kommunismisverige på november 27, 2009

Nedan redogör jag för en föreläsning som ägde rum i Lund, på Smålands nation, 2009-11-26. Mina reflektioner avspeglar naturligtvis vad jag själv snappade upp under föredraget, och en del återgivningar av det som sades behöver nödvändigtvis inte överensstämma med andra personers minnen. Kommentera gärna min text! Observera också att jag enbart har redogjort för föredragets första del – den historiska genomgången av operaismen – och inte den andra delen som handlade om sociala center, Centri Sociali [Autogestiti], i dagens Italien.

/kommunismisverige

Mellan 40 och 45 personer dök upp för att lyssna på Mathias Wågs föreläsning om de autonomas verksamheter och teorier i gårdagens och dagens Italien. En tidig kontakt med den italienska rörelsen var relationer som upprättades mellan SAM – Stockholms Autonoma Marxister – och Leoncavallo, ett socialt center (eller ett självstyrande socialt centrum, Centro Sociale Autogestito) i Milano.

Föreläsaren betonade att Leoncavallo var en intressant upptäckt: Här fanns en radikal rörelse som till viss del särskilde sig från svenska och tyska erfarenheter: De autonoma här var i lika stor utsträckning pensionärer och äldre kamrater, som yngre människor. I delar av Europa har de autonoma annars oftast betecknats som en sorts ”ungdomsrörelse”.

Autonomismen i Italien sträcker sig tillbaka till åtminstone 60-talet. Från en början rörde det sig om tankar bland intellektuella, studenter på universiteten. Frågan man ställde sig var bland annat varför arbetarna i landet blev allt mer ointresserade av att organisera sig fackligt. Detta var i skölvattnet av ”den historiska kompromissen” (il compromesso storico) som innebar att kommunisterna allierade sig med kristdemokratin. I syfte att uttrycka en sorts ”allmän vilja” eller ”folket” så kompromissade PCI – kommunistpartiet – bort arbetarviljan. En politik av åtstramning där PCI bejakade privata företag och marknadsekonomi, samtidigt som man manade till försiktighet och återhållsamhet i lönekrav, resulterade i att de fackföreningar som kommunistpartiet hade inflytande över förlorade många medlemmar.

Varför organiserar sig arbetare således inte i facket?

Finns det kamper utanför facket?

Genom att ta sig till bilfabriker och analysera arbetarnas vardag och organisering, till exempel genom så kallade ”militanta undersökningar” eller självundersökningar, så kunde de radikala universitetsstudenterna konstatera att det fanns ett flertal kampformer som bedrevs av arbetarna utanför facket. Kamper som tidigare varit ”osynliga” eller inte uppmärksammats av partier eller fackföreningar. Dessutom kunde de konstatera att de korrumperade och kompromissande facken hade skapat en situation där arbetarna separerades från varandra.

Bland annat var löneskillnaderna stora – utan att arbetarna själva var medvetna om de omfattande glappen dem emellan – samtidigt som de konkreta arbetsuppgifterna kunde vara desamma.

Facken åstadkom alltså dels lönesegregering och olika lön för lika arbete, dels ett kompromissande med stat och kapital som innebar att all militans bland arbetarna ignorerades eller trycktes undan.

Det var alltså inte så konstigt att arbetarrörelsen var en rörelse utanför, bortom och mot fackföreningarna. Det var inte heller så konstigt att arbetarna inte var så intresserade av PCI – den historiska kompromissens fanbärare.

I sina undersökningar av arbetarkollektiven så kunde studenterna se att det fanns en rörelse som var autonom – alltså självständig – i förhållande till de tidigare organisationsstrukturerna parti och fackförening. Denna rörelse hade tidigare varit ”ointressant”, vilket berodde både på praxis och teori hos den dominerande eller ”officiella” arbetarrörelsen.

Studenterna och arbetarna korsbefruktade varandra: De arbetsplatsundersökningar som studenterna genomförde vidarebefodrades till arbetarna själva. Varje dag stod radikala studenter utanför fabriksportarna och delade ut flygblad som behandlade det nuvarande läget, förändringar och poltiska frågor som rörde arbetsplatsen. Med denna data och propaganda till hands kunde arbetarna agera, vilket i sin tur föranledde nya situationer för studenterna att studera. En del studenter förfärades samtidigt av den bortomfackliga militansen som innefattade såväl fabriksockupationer som arbetarkravaller.

Andra studenter blev tvärtom entusiasmerade och såg ett behov av att gräva djupare i frågan om ”den autonoma rörelsen”.

Denna rörelse – i Italien vanligen benämnd ”operaism” (bokst. ”arbetarism”, inte att förväxla med det pejorativa uttrycket ”ouvrierism” som språkligt betyder samma sak, men som innehållsmässsigt snarare syftar på snävt fokus på, och romantisering kring, kroppsarbetare) – var uttryck för ett subjekt – en samling arbetare i aktion – som varit ”dolda” i officiell och socialdemokratisk (”kommunistisk”) arbetarrörelse.

Fokus på subjektet, arbetarna själva, blev startskottet för en nyläsning av Marx och kommunismens klassiker. Den gamla arbetarrörelsen hade fokuserat alltför mycket enbart på kapitalet, de så kallade ”objektiva faktorerna”, medan dagens situation visade att rörelsen krävde större fokus på organisering. Faktum var ju: Arbetarna handlade inte enligt förväntad och dominerande ”vänster”-teori.

Visst fanns det kunskaper om kapitalet. Eller ”det konstanta kaptialet”. Men förståelsen över arbetarna och deras organisering, ”det variabla kapitalet”, var klart bristfällig.

I sin nyläsning av Marx upptäckte operaisterna eller de autonoma att formen för organisering var helt beroende av historiskt specifika förhållanden. En förändrad klassammansättning, en förändrad kapitalism, krävde också förändrad organisering.

Fokus på organisering, eller varför organisering förändras över tid och situation och är samhälleligt specifik, var dessutom en orsak till att Lenin lästes. Medan Marx på många sätt belyst kapitalets mer övergripande och allmäna funktionssätt, så hade han inte alltid så mycket att säga om arbetarorganiseringen. Här var Lenin mer användbar. I läsningen av Vad bör göras så kunde operaisterna instämma: ”Ja, indelningen av kamper i ekonomiska respektive politiska dito kan säkert stämma. Men de stämmer och stämde i Ryssland. Indelningen är inte applicerbar på vår specifika situation, i ”imperialismens centrum”. I Rysslans var ett fåtal industriarbetare aktiva i ett hav av bönder och landsbygd, här är industriarbetarnas intressen snarare likställda med hela arbetarklassens och proletariatets intressen.”

Följaktligen kunde man se att Lenin – organisationsteoretikern – överfört Marx – författaren till Kapitalet – till Ryssland. Kommunismen kom till det agrara. Nu hade tiden kommit för att genomföra ännu en ”transponering”. Nu var det dags att anpassa Lenin till den mest avancerade kapitalismen, precis som man tidigare anpassat Marx till Ryssland.

Resultatet blev en text med det symboliska namnet ”Lenin i England”. Indelningen i ”ekonomiska” och ”politiska” kamper blev överflyglad: I fabrikernas Italien var de kamper som bedrevs ”omedelbart politiska”.

Borta var tiden, tänkte operaisterna, när kommunisterna fokuserade på kapitalismens ”svagaste länkar”, kapitalismens periferi, eller ”det globala syd”. Nu är det här, under den allra mest utvecklade kapitalismens förhållanden, som de viktgaste kamperna bedrivs.

Genom sina analyser av den kämpande arbetarklassen bland industriarbetarna så gjorde operaisterna ännu en upptäckt: Det som Karl Marx och Friedrich Engels betecknat Det Kommunistiska Partiet – som i Det Kommunistiska Partiets Manifest – är primärt och främst en benämning som syftar på massavantgardet, arbetarna kollektivt kämpande som en klass för sig. Partibegreppet handlar alltså mindre om ”formell” organisering med en grupp som kallar sig ”parti” med stadgar och partiprogram, och mer om arbetarklassens konkreta undergrävande av systemet. Istället för en liten grupp av intellektuella blir kommunistpartiet – i dess operaistiska tappning – en term för att beskriva subjektet, de mest avancerade arbetarkamperna i en enhet.

Rörelsen i fabrikerna fanns samtidigt även i kvarteren, i förorten, i arbetarstadsdelarna. Här bedrevs även andra former av kamper, såsom självreduktion. Detta innebar – och innebär även idag – att de boende själva sänker hyran eller snattar livsmedel. Som kollektiv höjer man på så sätt reallönen, och man ifrågasätter samtidigt ”privat äganderätt” och det samhälle som styrs av värdet, mervärdet och mervärdets realisering. Självreduktionen är alltså också ett praktiskt och medvetandemässigt ifrågasättande av kapitalismen.

Operaisterna och de kämpande kollektiv som skapades i kvarter och på arbetsplatser hamnade så småningom i konflikt med PCI, vilket även tog sig våldsamma uttryck.

Under 70-talet skedde även en militarisering av klasskampen. När arbetare hade uppnått många framsteg och reella ”baser” i bland annat bostadsområden, så blev naturligt nog även repressionen från överheten påtaglig.

Resultatet blev till slut, tyvärr, att rörelsen försvagades.

Enligt operaismens och de sociala centrens veteraner var detta delvis självförvållat: Det stora misstaget, menar man, var att försöka flytta de framgångsrika kamperna i förorten och arbetarkvarteren in till stadens centra. Men i städernas centrum var anhängarna av systemet och kapitalismens våldsapparat alltför starka. Steget från förorten till centrum var alltså förhastat och för tidigt. Konfrontationerna och våldsaktionerna trappades upp från både kommunisters/operaisters sida och från statens/kapitalets sida. Eftersom rörelsen ännu var för svag för att för att konfrontera fienden ”head on” – i en slutlig strid om makten – så blev den massiva repressionens reesultat oundvikligen ett stort bakslag.

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , | 3 Comments »

Bostad först!

Posted by kommunismisverige på november 9, 2009

Glädjande nog har krafter inom universitetsvärlden, i synnerhet Socialhögskolan i Lund, valt att uppmärksamma problemet med förnedrande så kallade ”trappstegsboenden”. Alltså problemet med att soss ställer diktatoriska och grymma krav på hemlösa för att få tillgång till ”boende”. Redan språkbruket – ”boende” snarare än ”bostad” – avslöjar vad det handlar om. En disciplineringsstrategi som syftar till tukt och förmaning, precis som i det gamla Fattigsverige.

Forskarna, exempelvis professor Hans Swärd, bjöd in kommunrepresentanter från landets kommuner för att berätta om behovet av bostad direkt. 

I princip alla tillgänglig forskning, främst framarbetad i USA, visar att såväl hemlöshet som missbruk bekämpas bäst genom att redan från början erbjuda hemlösa s.k. förstahandskontrakt. Alltså en alldeles egen lägenhet som man styr över själv, precis som vilken annan hyregäst som helst.  Så skriver till exempel hemlöshetsforskarna Iain Atherton och Carol McNaughton Nicholls i sitt abstract till en uppsats de skrivit, att

Housing First approaches explicitly incorporate secure tenures as an intrinsic part of support packages for homeless people who have mental health and substance misuse problems. We contend that the evidence from the growing body of research in North America makes a compelling argument for the explicit incorporation of housing at an early stage as an effective means of addressing homelessness. The North American studies suggest that even those who might be considered most difficult to house can, with help, successfully maintain their own tenancies. Evidence suggests no deleterious effects on mental health or increased drug misuse and indeed, possibly some benefits. Economic analysis also demonstrates advantages, the cost of providing support to people in Housing First programmes being considerablyless than if they were to remain homeless.

Detta är någonting som lundaforskaren Marcus Knutagård också lyfter fram i sin i våras utgivna avhandling,

Det är också angeläget att studera hur en alternativ organisering skulle se ut och i vilken mån en förändring är möjlig. Jag avser här den s.k. bostad först-modellen, där vanliga hyreslägenheter skulle kunna användas istället för särskilda boenden för specifika kategorier. En sådan modell skulle i så fall främst inrikta resurserna mot att utveckla stödinsatser. På så vis skulle det kanske vara möjligt att förändra och i mindre utsträckning förvara, försvara och förvalta.

Malin Kling, journalist vid tidningen Faktum (en tidning för hemlösa i Göteborg), uttrycker även hon saken på ett bra sätt när hon säger,

Problemet är bland annat att folk inte tar till sig den forskning  som finns. Det finns jättemycket forskning om det här. Den visar, precis som Marcus var inne på förut, att de här trappstegsmodellerna är rätt värdelösa. Det handlar någonstans om att folk måste få välja själva lite grann. Man måste ha lite makt i sitt liv även om man har blivit bostadslös och hamnat fel på en massa sätt. Det vi har sett är att de här människorna ganska ofta behandlas som fattighjon.
De får ta det som bjuds, eller så får de ingenting. Man villkorar boende.
Vi har ändå kommit överens i Sverige om att alla har vissa grundläggande
rättigheter, och de är inte villkorade.
Jag kan inte tala för hela Sverige, men i Göteborg är det så att går du till  socialtjänsten och är i aktivt missbruk säger de: Nu får du sluta supa, annars kan vi inte hjälpa dig med bostad. Så kan vi inte ha det. Folk måste faktiskt få bo även om de är fulla. Återigen: Det funkar inte att börja i den änden.  Man kan inte heller hålla på med de här märkliga boendeformerna. Vi har ju haft ett trappstegsboende i Göteborg i 15–20 år som precis har skrotats på grund av att det var så oerhört värdelöst att det aldrig funkade. Det var i stort  sett ingen som tog sig från början av trappan och gick ut i andra änden och hade ett förstahandskontrakt. Det funkar inte.
Snälla, sluta med trappstegsmodeller!

Även undertecknad – kommunismisverige – har skrivit en mindre uppsats i ämnet, Slav under soss.

Avslutningsvis är det naturligtvis även en fråga om människosyn:

Hur hjälps en aktivt missbrukande hemlös av att sakna tak över huvudet? På vilket sätt skulle ännu hårdare vardag som än den reda hårda vardagen som både hemlös och missbrukare hjälpa folk ut ur missbruk? Har inte alla – oavsett situation – rätt till tak över huvudet?

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , | 4 Comments »

Intressanta partiprogram

Posted by kommunismisverige på november 8, 2009

På socialism.nu finns en nystartad tråd om kommunismen uttryckt genom teori, genom partiprogram.

Jag har för mig att spartakisterna har nämnt att den stora faran för arbetarrörelse och kommunism idag inte är ”ultravänsterism” utan snarare socialdemokrati och liberalism. Jag tycker nog att det är en korrekt analys. Vänstergrupper engagerar sig för att ”försvara” antikommunister i Vitryssland, som det fullständigt liberala och pro-imperialistiska Vitryska ”kommuniternas” parti – PKB. Eller så försvarar man krafter som liknar moderna versioner av Solidarnosc,  grupper som är både pro-USA och pro-EU.

Detta är antagligen resultatet av den anti-kommunistiska propaganda som förstärktes betydligt genom sammanbrottet för Sovjetunionen och de Östeuropeiska staterna 1989-92. Den impregnerar även det som kallas den politiska vänstern, de progressiva. Nederlaget för i synnerhet Sovjetunionen innebar ett trefaldigt nederlag för kommunisterna och arbetarrörelsen i världen:

1. Materiellt. Välfärden har nedmonterats i de välfärdskapitalistiska staterna. ”Hotet” från Sovjetunionen med alleirade stater har upphört: Den historiska klasskompromissen är för kapitalistklassen inte längre nödvändig. Oförblomerade nedskärningar i hela Europa och Väst.

2. Militärt. Det stöd som upprorskrafter emellanåt – med många begränsningar, men ändå – kunde åtnjuta från Sovjetunionen har upphört.

3. Ideologiskt. Den liberala vänstern trodde på mantrat ”Nu har den falska socialismen dött, nu kan den riktiga socialismen äntligen växa fram!”. När restaurationistiska kuppmakare försökte gripa makten i Sovjetunionen i augusti 1991, såg dessa liberaler denna handling som fruktansvärd och förkastlig. Hellre oförblommerad och oreglerad kapitalism enligt Jeltsins och västvärldens recept. Resultatet känner vi till idag: Kommunismen som tankegods är fullständigt tillbakatryckt. Vänsterliberalerna hade fel, det blev inte ”riktig socialism” som ersatte stalinismen i folks huvuden, utan snarare uppgivenhet och ideologisk offensiv från högern.

Hursomhelst: Läs!

Posted in Kommunism | Taggad: , , , , , | Leave a Comment »

 
%d bloggare gillar detta: