Kommunism i Sverige

Kommunismen som rörelse i Sverige under 2000-talet

Socialistiska dagar i Lund: Italiens autonoma kommunister

Posted by kommunismisverige på november 27, 2009

Nedan redogör jag för en föreläsning som ägde rum i Lund, på Smålands nation, 2009-11-26. Mina reflektioner avspeglar naturligtvis vad jag själv snappade upp under föredraget, och en del återgivningar av det som sades behöver nödvändigtvis inte överensstämma med andra personers minnen. Kommentera gärna min text! Observera också att jag enbart har redogjort för föredragets första del – den historiska genomgången av operaismen – och inte den andra delen som handlade om sociala center, Centri Sociali [Autogestiti], i dagens Italien.

/kommunismisverige

Mellan 40 och 45 personer dök upp för att lyssna på Mathias Wågs föreläsning om de autonomas verksamheter och teorier i gårdagens och dagens Italien. En tidig kontakt med den italienska rörelsen var relationer som upprättades mellan SAM – Stockholms Autonoma Marxister – och Leoncavallo, ett socialt center (eller ett självstyrande socialt centrum, Centro Sociale Autogestito) i Milano.

Föreläsaren betonade att Leoncavallo var en intressant upptäckt: Här fanns en radikal rörelse som till viss del särskilde sig från svenska och tyska erfarenheter: De autonoma här var i lika stor utsträckning pensionärer och äldre kamrater, som yngre människor. I delar av Europa har de autonoma annars oftast betecknats som en sorts ”ungdomsrörelse”.

Autonomismen i Italien sträcker sig tillbaka till åtminstone 60-talet. Från en början rörde det sig om tankar bland intellektuella, studenter på universiteten. Frågan man ställde sig var bland annat varför arbetarna i landet blev allt mer ointresserade av att organisera sig fackligt. Detta var i skölvattnet av ”den historiska kompromissen” (il compromesso storico) som innebar att kommunisterna allierade sig med kristdemokratin. I syfte att uttrycka en sorts ”allmän vilja” eller ”folket” så kompromissade PCI – kommunistpartiet – bort arbetarviljan. En politik av åtstramning där PCI bejakade privata företag och marknadsekonomi, samtidigt som man manade till försiktighet och återhållsamhet i lönekrav, resulterade i att de fackföreningar som kommunistpartiet hade inflytande över förlorade många medlemmar.

Varför organiserar sig arbetare således inte i facket?

Finns det kamper utanför facket?

Genom att ta sig till bilfabriker och analysera arbetarnas vardag och organisering, till exempel genom så kallade ”militanta undersökningar” eller självundersökningar, så kunde de radikala universitetsstudenterna konstatera att det fanns ett flertal kampformer som bedrevs av arbetarna utanför facket. Kamper som tidigare varit ”osynliga” eller inte uppmärksammats av partier eller fackföreningar. Dessutom kunde de konstatera att de korrumperade och kompromissande facken hade skapat en situation där arbetarna separerades från varandra.

Bland annat var löneskillnaderna stora – utan att arbetarna själva var medvetna om de omfattande glappen dem emellan – samtidigt som de konkreta arbetsuppgifterna kunde vara desamma.

Facken åstadkom alltså dels lönesegregering och olika lön för lika arbete, dels ett kompromissande med stat och kapital som innebar att all militans bland arbetarna ignorerades eller trycktes undan.

Det var alltså inte så konstigt att arbetarrörelsen var en rörelse utanför, bortom och mot fackföreningarna. Det var inte heller så konstigt att arbetarna inte var så intresserade av PCI – den historiska kompromissens fanbärare.

I sina undersökningar av arbetarkollektiven så kunde studenterna se att det fanns en rörelse som var autonom – alltså självständig – i förhållande till de tidigare organisationsstrukturerna parti och fackförening. Denna rörelse hade tidigare varit ”ointressant”, vilket berodde både på praxis och teori hos den dominerande eller ”officiella” arbetarrörelsen.

Studenterna och arbetarna korsbefruktade varandra: De arbetsplatsundersökningar som studenterna genomförde vidarebefodrades till arbetarna själva. Varje dag stod radikala studenter utanför fabriksportarna och delade ut flygblad som behandlade det nuvarande läget, förändringar och poltiska frågor som rörde arbetsplatsen. Med denna data och propaganda till hands kunde arbetarna agera, vilket i sin tur föranledde nya situationer för studenterna att studera. En del studenter förfärades samtidigt av den bortomfackliga militansen som innefattade såväl fabriksockupationer som arbetarkravaller.

Andra studenter blev tvärtom entusiasmerade och såg ett behov av att gräva djupare i frågan om ”den autonoma rörelsen”.

Denna rörelse – i Italien vanligen benämnd ”operaism” (bokst. ”arbetarism”, inte att förväxla med det pejorativa uttrycket ”ouvrierism” som språkligt betyder samma sak, men som innehållsmässsigt snarare syftar på snävt fokus på, och romantisering kring, kroppsarbetare) – var uttryck för ett subjekt – en samling arbetare i aktion – som varit ”dolda” i officiell och socialdemokratisk (”kommunistisk”) arbetarrörelse.

Fokus på subjektet, arbetarna själva, blev startskottet för en nyläsning av Marx och kommunismens klassiker. Den gamla arbetarrörelsen hade fokuserat alltför mycket enbart på kapitalet, de så kallade ”objektiva faktorerna”, medan dagens situation visade att rörelsen krävde större fokus på organisering. Faktum var ju: Arbetarna handlade inte enligt förväntad och dominerande ”vänster”-teori.

Visst fanns det kunskaper om kapitalet. Eller ”det konstanta kaptialet”. Men förståelsen över arbetarna och deras organisering, ”det variabla kapitalet”, var klart bristfällig.

I sin nyläsning av Marx upptäckte operaisterna eller de autonoma att formen för organisering var helt beroende av historiskt specifika förhållanden. En förändrad klassammansättning, en förändrad kapitalism, krävde också förändrad organisering.

Fokus på organisering, eller varför organisering förändras över tid och situation och är samhälleligt specifik, var dessutom en orsak till att Lenin lästes. Medan Marx på många sätt belyst kapitalets mer övergripande och allmäna funktionssätt, så hade han inte alltid så mycket att säga om arbetarorganiseringen. Här var Lenin mer användbar. I läsningen av Vad bör göras så kunde operaisterna instämma: ”Ja, indelningen av kamper i ekonomiska respektive politiska dito kan säkert stämma. Men de stämmer och stämde i Ryssland. Indelningen är inte applicerbar på vår specifika situation, i ”imperialismens centrum”. I Rysslans var ett fåtal industriarbetare aktiva i ett hav av bönder och landsbygd, här är industriarbetarnas intressen snarare likställda med hela arbetarklassens och proletariatets intressen.”

Följaktligen kunde man se att Lenin – organisationsteoretikern – överfört Marx – författaren till Kapitalet – till Ryssland. Kommunismen kom till det agrara. Nu hade tiden kommit för att genomföra ännu en ”transponering”. Nu var det dags att anpassa Lenin till den mest avancerade kapitalismen, precis som man tidigare anpassat Marx till Ryssland.

Resultatet blev en text med det symboliska namnet ”Lenin i England”. Indelningen i ”ekonomiska” och ”politiska” kamper blev överflyglad: I fabrikernas Italien var de kamper som bedrevs ”omedelbart politiska”.

Borta var tiden, tänkte operaisterna, när kommunisterna fokuserade på kapitalismens ”svagaste länkar”, kapitalismens periferi, eller ”det globala syd”. Nu är det här, under den allra mest utvecklade kapitalismens förhållanden, som de viktgaste kamperna bedrivs.

Genom sina analyser av den kämpande arbetarklassen bland industriarbetarna så gjorde operaisterna ännu en upptäckt: Det som Karl Marx och Friedrich Engels betecknat Det Kommunistiska Partiet – som i Det Kommunistiska Partiets Manifest – är primärt och främst en benämning som syftar på massavantgardet, arbetarna kollektivt kämpande som en klass för sig. Partibegreppet handlar alltså mindre om ”formell” organisering med en grupp som kallar sig ”parti” med stadgar och partiprogram, och mer om arbetarklassens konkreta undergrävande av systemet. Istället för en liten grupp av intellektuella blir kommunistpartiet – i dess operaistiska tappning – en term för att beskriva subjektet, de mest avancerade arbetarkamperna i en enhet.

Rörelsen i fabrikerna fanns samtidigt även i kvarteren, i förorten, i arbetarstadsdelarna. Här bedrevs även andra former av kamper, såsom självreduktion. Detta innebar – och innebär även idag – att de boende själva sänker hyran eller snattar livsmedel. Som kollektiv höjer man på så sätt reallönen, och man ifrågasätter samtidigt ”privat äganderätt” och det samhälle som styrs av värdet, mervärdet och mervärdets realisering. Självreduktionen är alltså också ett praktiskt och medvetandemässigt ifrågasättande av kapitalismen.

Operaisterna och de kämpande kollektiv som skapades i kvarter och på arbetsplatser hamnade så småningom i konflikt med PCI, vilket även tog sig våldsamma uttryck.

Under 70-talet skedde även en militarisering av klasskampen. När arbetare hade uppnått många framsteg och reella ”baser” i bland annat bostadsområden, så blev naturligt nog även repressionen från överheten påtaglig.

Resultatet blev till slut, tyvärr, att rörelsen försvagades.

Enligt operaismens och de sociala centrens veteraner var detta delvis självförvållat: Det stora misstaget, menar man, var att försöka flytta de framgångsrika kamperna i förorten och arbetarkvarteren in till stadens centra. Men i städernas centrum var anhängarna av systemet och kapitalismens våldsapparat alltför starka. Steget från förorten till centrum var alltså förhastat och för tidigt. Konfrontationerna och våldsaktionerna trappades upp från både kommunisters/operaisters sida och från statens/kapitalets sida. Eftersom rörelsen ännu var för svag för att för att konfrontera fienden ”head on” – i en slutlig strid om makten – så blev den massiva repressionens reesultat oundvikligen ett stort bakslag.

Annonser

3 svar to “Socialistiska dagar i Lund: Italiens autonoma kommunister”

  1. Tack som fan för referatet! Mycket bra och intressant. Jag var på väg till smålle, men sambon ville käka så det blev stekt sill och potatismos istället. Har förstått att du och anitd_oto kör hårt med de teoretiska studierna nu. Vore skitintressant att få läsa herrns kritik/synpunkter i änmnet.

    /Röda Lund

  2. Tack själv! Alltid najs att få fina kommentarer.

    Hårt o hårt.. jag tror vi pluggar ganska mycket i hushållet överhuvudtaget, förutom den kanadensiska utbytesstudenten, men han är ju så ung att teori kanske är mindre intressant..
    han sitter mest framför datorn o spelar spel med sina landsmän o chattar via msn. 🙂

    Jag tror vi ses på lördag. Mycket grejer då..

  3. anarkolenin said

    Lenin i England finns här:
    http://www.motkraft.net/text/344

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: